Sofias

Klockan är på tok för mycket för en onsdagskväll om man börjar 8.00 morgonen därpå. Ögonen kan knappt hållas öppna länge till men trots det sitter jag kvar. Jag känner mig helt paralyserad. Engelskan går in genom ena örat och ut genom andra. Samtidigt snurrar den runt i mitt huvud vilket nu har skapat en fruktansvärd huvudvärk. Inlämningen till imorgon är inte klar än, det funkar inte att ta tag i den. Att veta att jag har inlämningar och prov som ligger och väntar på mig ger mig panik. Är detta ett sådant tillfälle man får tycka synd om sig själv? Jag vill bara härifrån, bort från skolan, bort från allt. Jag visste att tvåan skulle bli ett jobbigt år, men snälla, man behöver väl inte överdriva! Kan någon/någonting komma och lysa upp mitt liv? En förändring till det bättre skulle sitta på plats. Mina tårar är nu inte långt borta, nu ska jag krypa ner under mitt täcke och bara vänta på att väckarklockan ska ringa.